I huvudet på en fackboksförfattare
Det är faktiskt ett bra tag sedan jag stötte på en fackbok som redan i första kapitlet sänder ut så dubbla signaler som Sven Å Christiansons I huvudet på en seriemördare. Det är tur att jag i boken fått lära mig att en person som skiljer ut olika sidor inom sig förmodligen inte lider av schizofreni men däremot kan vara dissociativ person. Den kunskapen gör att jag kan skriva att om denna bok vore en person så skulle man kunna säga att den vore just en dissociativ sådan.
För mig är det en komisk upplevelse att i första kapitlet läsa att bokens syfte är att förstå seriemördarens inre värld och ge underlag för psykologisk begriplighet snarare än att demonisera, samtidigt som bokens omslag och baksidestext fullkomligt skriker sensationsjournalistik och skräpdeckare.
Nåja, till innehållet är boken mer sammanhållen, nästan för sammanhållen. Rakt igenom argumenterar Christianson för sin uppfattning att seriemördare utvecklar sitt beteende utifrån någon form av känslomässig isolering och brist på anknytning under uppväxten. Och det är intressant att läsa. Christiansson har stor erfarenhet på området och intervjuerna med dömda brottslingar är fascinerande.
Men allt som allt håller jag med den här recensenten om att boken som helhet blir ganska lam. Alternativa teorier om seriemördarbeteende vare sig beskrivs eller vederläggs. För mig som är intresserad men inte insatt framstår det då som att Christiansson ägnat över 400 sidor åt att slåss för sin teori utan att jag får veta vad han slåss mot. Jag kan inte heller säga att alla utdrag ut intervjuer ger någon möjlighet att egentligen säga något alls om huruvida anknytningsproblematik är anledningen till att vissa personer utvecklar seriemördarbeteende.
Men jag kanske begär för mycket. Eller förresten, det gör jag inte alls. I en populärvetenskaplig bok av den här typen är det rimligt att författaren nämner gått om alternativa synsätt, för läsaren kan inte antas veta hur det aktuella vetenskapliga samtalet ser ut.
Jag kanske överdriver, men när allt kommer omkring begriper jag inte riktigt meningen med den här boken. Den är inte heltäckande på sitt område då den inte presenterar några alternativa synsätt. Den vill inte demonisera men har ett omslag och första tilltal som bara kan ha syftet att framstå som sensationellt. Boken driver tesen om anknytningsproblematik men ger inga svar på varför vissa personer som växer upp under sådana förhållanden blir seriemördare medan andra inte blir det. Boken nämner ganska svepande att man måste ha körkort för att köra bil men inte någon utbildning för att få barn, något som till sedan inte utvecklas och framstår mest som ett arrogant och överlägset perspektiv.
Jag förstår alltså dels fortfarande inte helt klart vad som rör sig i huvudet på en seriemördare och jag förstår inte heller vad den tänkta avsikten från författarens sida var. Så när jag hinner ska jag fördjupa mig i annan litteratur på området.
Bok om konservatism
Stefan Olsson har skrivit en bok om konservatism. Ta en titt här. Jag kan inte säga något alls om vad som står i den eftersom jag inte har läst den ännu. Men jag återkommer med några mer eller mindre kloka synpunkter så småningom.
Man kan ju inte säga att man tänker på sig själv…
Det enda som är värre än välbärgade fastighetsägare som trots bostadsbrist försöker hindra nybyggnation bredvid sina hus med argument om miljöförstörelse och ”gröna kilar”, är rika företagsägare som försöker få skattepengar till sina misslyckade företag med argument om de stackars arbetarna som annars blir arbetslösa.
Och journalisterna går på båda sakerna…
…varje gång.
Chick Fight!!
Man bara måste älska Kalmar-tidningen Barometerns rubriksättning: ”Stort tjejslagsmål i Kalmar”
På samma sätt som det heter fotboll och damfotboll samt parfym och herrparfym, så heter det självklart slagsmål och tjejslagsmål. Det säger sig ju självt.
För övrigt hade nog både en och två personer börjat söka på ticnet efter biljetter innan de insåg att detta inte var ett av sommarens evenemang i staden.
Dagens begrepp: ”Beauty Drain”
Beauty Drain är ett tyvärr inte ett särskilt spritt begrepp och företeelsen har inte heller studerats i den utsträckning man skulle önska. Som den bildade läsaren förstår är begreppet nära besläktat med det mer spridda ”Brain Drain”. Brain Drain syftar på den emigration av välutbildade och på arbetsmarknade efterfrågade personer som vissa nationer eller regioner kan drabbas av.
På liknande vis syftar Beauty Drain på emigration av vackra personer. Det kan finnas många anledningar till att region drabbas av Beauty Drain, men för tillfället räcker det med att konstatera att anledningen till båda Brain Drain och Beauty Drain är att personer i dessa kategorier på grund av vissa specifika egenskaper har möjligheten att lämna en region för att flytta till en region som de upplever som mer attraktiv.
Att personer med av arbetsgivare efterfrågad kompetens får lättare att lämna en region är lätt att förstå. På vilket sätt gör egenskapen vacker att personer får lättare att emigrera? Ja, det mest uppenbara skälet är att vackra personer får lättare att hitta en partner i den region som de vill flytta till. Här talar vi företrädelsevis om kvinnor som använder sitt utseende för att inleda en relation med en man i den region hon vill flytta till. Om detta sker i omfattande skala så kan regionen som kvinnor gärna vill lämna drabbas av Beauty Drain.
Dock är jag övertygad om att det i vissa länder finns ett generellt samband mellan hur emigrationsvillig en person är och hur pass vacker hon/han anses vara. Detta är en hypotes. Och en hypotes som det i dagsläget inte finns några empiriska studier kring. Mitt antagande är att om vi tittar på populationen svenska medborgare som flyttat till exempelvis London de senaste tio åren, så kommer denna grupp att generellt anses mer vacker än genomsnittspopulationen. Jag tror att det finns ett samband mellan hur vacker man är och hur flyttbenägen man är.
Vad kan förklara detta? Förmodligen inte endast en faktor. Men en tänkbar sak är att vi vet att högre socialgrupper i samhället väger mindre, röker mindre, tränar mer och i allmänhet lever ett mer sunt liv. Vi vet också att det finns ett samband mellan hur bra en person lyckas i yrkeslivet och hur pass vacker han/hon anses vara. Detta sistnämnda gäller dock (överraskande för vissa) i första hand män. Det kan alltså finnas en nära koppling mellan Brain Drain och Beauty Drain. Där det ena förekommer kan vi också hitta det andra.
Således, ett användbart begrepp som behöver utvecklas och forskas på: Beauty Drain.
Böter direkt för nedskräpning
En tröst för Stockholmare är att danskar på offentliga platser skitar ner lika mycket som vi gör. Men med tanke på att svenskar brukar uppfatta sig som lite mer ordningssamma och systematiserade än danskar, är det väl tveksamt om det fungerar så bra som, så att säga, kulturkomparativ självupprättelse.
I Stockholm har vårens debatt om nedskräpning inte kommit igång ännu, vad jag kan se. Men här bjuds det på en underbar bild av stadens uppladdning inför påskhelgen. Och det är just soptunnorna som brukar stå i centrum för nedskräpningsdebatten, åtminstone i det offentliga samtalet. På ena sidan står de som ser nedskräpning som en följd av brist på soptunnor. På andra sidan står de som menar att folk som skräpar ner borde skämmas och få böter oavsett soptunnornas vara eller inte vara.
Rent principiellt ställer jag mig på hök-sidan. Det är inte ok att skräpa ner. Böter ska de ha! Och helst höga belopp. Från första juli verkar det som att vi i den hårda linjen får som vi vill: Ny lag gör det möjligt att ge böter direkt vid nedskräpning. Frågan är ju i hur stor utsträckning lagen kommer användas.
Nå, någon debatt ska man ju roa sig med. Men det finns en hyfsat allvarlig sida av saken. Beläggen för att skräpiga och slummiga stadsmiljöer ger en social effekt är övertygande. Kort sagt så ger skräpet en demoraliserande effekt för hela samhället. Och om skattebetalarna i en kommun vill stå för gratis sophantering på offentliga platser (vilket alla idag verkar utgå ifrån att de vill) så är det inte mer än rätt att man samtidigt med hot om repressaliser ställer krav om att folk tar med sitt skräp till närmaste soptunna.
”…they think I’m a reactionary imperialist scumbag”
En rolig intervju med Niall Ferguson. Om han jobbar lite mer på sin mediala personlighet kommer han att platsa i uppföljaren till den här boken. Men med tanke på bokens titel måste han ju dö först. Dock, skulle någon ta sig in levande i en bok med den titeln så skulle det vara Ferguson.
Bara en svensk kulturkrets hotas med undergång
Bortsett från vad somliga verkar tro så finns det logik i att sverigedemokraterna gratulerar sannfinländarna till helgens valresultat. Att ett parti som förespråkar svensk nationalism ser sig som meningsfränder med ett parti som mer eller mindre tydligt talar om ett enspråkigt Finland (det vill säga ett utrotande av svenskan) är på ett vis förunderligt. Men förstått i sitt europeiska politiska sammanhang är det inte ologiskt.
Den korta förklaringen är precis den som anges i pressmeddelandet ovan: EU-kritik och stopp av invandring är tveklöst de helt centrala frågorna i den sverigedemokratiska ideologin. Runt dessa kan man bygga en hel världsåskådning. Eller annorlunda uttryckt är man beredd att offra Finlands svensktalande för nöjet att lägga ytterligare en punkt till sin lista av systerpartier.
Nu är inte sverigedemokrater korkade (även det trots att somliga tror annat). Sverigedemokrater bygger en ideologi runt sina kärnfrågor, liksom alla andra partier gör. Det skulle inte finnas partier, eller för den delen några organisationer, om människor inte gjorde på det viset; det är inte ideologin i den enskilda personens medvetande som kommer först, utan sakfrågan som uppstår ur ett verkligt problem.
Alltså finns det ett ideologiskt svar och detta svar är nationalism. Mer specifikt en nationalism innehållande antagandet att nationen måste innehålla ett och endast ett språk. Never mind att det i Finland funnits två språk sedan åtminstone år 1000. Never mind att det är fullkomligt solklart att de svensktalande i landet varit inte bara engagerade utan drivande i frigörelse, nationsbyggande och kulturskapande. I en nation kan endast ett språk finnas.
Jag skulle inte kalla mig nationalist, men när jag som förolämpning får det ordet kastat mot mig rycker jag på axlarna. Jag tycker för all del att vissa nationalistiska tänkare i vår tid har viktiga saker att säga och jag är helt klar över att politiska institutioner och juridiska regelverk inte existerar i kulturella vakuum. Men jag kan se att man kan argumentera för Finlands tvåspråkighet ur ett nationalistiskt perspektiv. Den finska nationen är de facto sprungen ur tvåspråkighet och växelverkan mellan svenska och finska. Sannfinländarnas nationalism är i själva verkat separatism.
Men allt det där är bara spetsfundigheter. I slutändan söker sverigedemokraterna inför sig själva rättfärdiga att de offrar svenska språket för att internationellt mobilisera trupper i sina kärnfrågor. Och de gör det inte alls på ett intellektuellt dumt sätt.
De bör dock komma ihåg att hur oroliga de än är för invandring, gettobildning i svenska förorter, moskéer eller syrianska fotbollslag, så finns det ändå bara en enda svensk kulturkrets som verkligen hotas av undergång. Och denna kulturkrets undergång applåderas av sverigedemokrater.
